Jag stod och tittade på Kjell.
Om tre dagar skulle han fylla 90. Men han hann aldrig dit.
Jag hade fått vara hos honom under hans sista stund i livet. Nu stod jag kvar, med vetskapen om att han var borta och utan någon aning om vad jag skulle göra härnäst.
Under hans sista år hade skelettcancern ätit sig allt längre in i kroppen. Tagit mer och mer av hans kraft. Under de sista två åren hade jag hjälpt honom intensivt med allt det praktiska. Sådant som fortfarande måste fungera när kroppen inte längre gör det.
Vi hade inga släktband.
Ändå hade han skrivit in mig i sitt testamente, utan att jag visste om det.
Kjell hade tidigare i livet varit bankman. Han var van vid ordning och struktur, vid att handlingar hade betydelse och att beslut behövde dokumenteras. Den omsorgen fanns också i hans förberedelser. Till testamentet hörde en släktutredning som visade att det inte fanns några andra släktband.
Han hade försökt lämna tydlighet efter sig.
Men där, vid hans sida, visste jag inte vad nästa steg var.
Vad gör jag nu?
En läkare berättade vad som skulle hända med Kjells kropp och att dödsfallet skulle registreras hos Skatteverket. Jag lyssnade och försökte ta in informationen. Något skulle alltså ske. Någon skulle ta vid.
Jag åkte hem i sorg.
Och med frågor som jag inte visste vart jag skulle vända mig med.
Vad händer nu? Vad ska jag göra själv? Vad sker automatiskt? När kommer informationen? Var börjar jag?
Jag trodde att det fanns en struktur. Att ett dödsfall skulle sätta i gång en ordnad process som också gav vägledning till den som stod kvar.
Jag väntade på att få syn på den.
Nycklarna, posten och allt jag ändå inte visste
Under tiden mellan akutbesök och sjukhusvistelser hade jag tagit hand om Kjells lägenhet. Under det sista året hade jag börjat få rutin på räkningarna och andra praktiska ärenden.
Han hade inget BankID. Ingen annan digital tillgång till sina ärenden heller.
Mannen som en gång hade arbetat på bank behövde nu hjälp att hantera en vardag där allt fler dörrar krävde digital legitimation.
Jag hade hjälpt honom att hålla den vardagen i gång och försökt se till att det viktiga blev gjort.
Jag hade nycklarna. Jag hade tillgång till posten. Jag kände till delar av hans liv.
Ändå var jag oförberedd på det som väntade.
Informationen låg utspridd. Jag behövde själv ta reda på vad som gällde, vem som ansvarade för vad och vilka steg som behövde tas. Varje svar kunde föra med sig en ny fråga.
Och hela tiden fanns risken att jag inte ens visste vad jag borde fråga om.
Det var 2025.
Jag fastnade vid det.
Vi kunde identifiera oss digitalt, sköta våra tillgångar från telefonen och få information på några sekunder. Men den hantering jag nu försökte förstå byggde på manuella moment, handlingar och postgång.
Brev skulle skickas. Besked inväntas. Uppgifter samlas och föras vidare.
Jag försökte hålla ordning på allt samtidigt som jag sörjde.
Det var väntan utan överblick som slet mest. Jag visste inte om tystnaden betydde att processen gick framåt eller att något hade stannat för att jag missat en uppgift.
Jag hade kunnat följa en tydlig lista.
Men först behövde jag själv upptäcka vad som skulle stå på den.
Jag började dokumentera
Varje steg. Varje besked. Varje fråga som saknade svar.
Till en början gjorde jag det för att klara av situationen. Jag behövde skapa ordning och slippa lita på minnet när tankarna redan var fulla.
Men anteckningarna började visa hur mycket som vilade på att någon faktiskt fanns där. Någon som hade tid och ork att leta. Någon som kunde komma in i bostaden, öppna posten och förstå vilka handlingar som betydde något.
Jag hade haft tillgång till allt det där.
Vad hade hänt om jag inte haft nycklarna?
Om jag inte hade kunnat hämta posten på dödsboets adress? Om jag inte redan hjälpt Kjell med hans räkningar? Om jag stått helt utanför hans praktiska liv den dag han dog?
Hur skulle jag då ens ha hittat början?
Jag visste hur svårt det var trots det försprång jag faktiskt hade.
Då kom beskedet
Så småningom trodde jag att jag hade tagit mig igenom det.
Jag hade arbetat mig fram, samlat underlag och försökt göra rätt. Till slut började jag känna att det praktiska var löst. Att jag kunde släppa en del av ansvaret.
Då kom beskedet från Skatteverket.
Som jag förstod det kunde bouppteckningen inte godtas. Allmänna arvsfonden angavs som den enda rättmätiga arvingen.
Men Kjell hade ju skrivit ett testamente.
Jag fanns med i det. Där fanns också släktutredningen som visade att andra släktband saknades. Han hade dokumenterat både sin vilja och sina familjeförhållanden.
Ändå var processen inte klar.
Jag behövde kontakta Kammarkollegiet. Ytterligare en instans som jag aldrig tidigare hade behövt känna till, men som nu hade en avgörande roll i det jag försökte reda ut.
Testamentet behövde dit för granskning och godkännande, så att Arvsfondens anspråk på arvet kunde undanröjas i enlighet med Kjells vilja.
Ännu en kontakt. Ännu en handläggning.
Och sedan väntan.
Jag hade trott att allt var klart. Nu behövde jag återigen leva med ovissheten om vad som skulle hända och när jag skulle få besked.
Okej. Vad gör jag nu?
Samma fråga som vid hans dödsbädd. Nu med fler handlingar framför mig och fler myndigheter att förhålla mig till.
Det var då jag förstod hur lite trygghet det gav att bara tro att allt var ordnat.
Kjell hade haft struktur. Testamentet fanns. Släktutredningen fanns. Jag hade försökt följa de anvisningar jag fått.
Ändå återstod ett avgörande steg som jag inte hade känt till.
För mig handlade det om Kjell. Om att försöka fullfölja det han hade velat, när han själv inte längre kunde förklara.
Jag vet inte hur många av dessa arv som föregåtts av otydlighet, saknade handlingar eller en vilja som aldrig dokumenterats. Men min egen erfarenhet hade väckt en fråga som jag inte kunde släppa:
Hur ofta finns det önskemål som aldrig når fram?
Hur ofta står någon med ett dokument och tror att allt är klart, utan att känna till stegen som återstår?
Jag hade själv varit där. Jag visste hur lätt det var att sakna information som man inte ens visste att man behövde.
Anteckningarna blev en lista över funktioner
För varje hinder blev det tydligare vad jag hade behövt från början.
En samlad överblick. Information i rätt ordning. Tydliga besked om vad som var klart och vad som återstod. Dokument som gick att hitta. Önskemål som nådde rätt mottagare. Hjälp att upptäcka det som saknades medan det fortfarande gick att göra något åt det.
Med min bakgrund inom teknik och digitala arbetsflöden började jag se hur det skulle kunna fungera.
Jag ville använda dagens digitala möjligheter till att skapa den tydlighet jag själv hade saknat. Hjälpa människor att förbereda, samla och hålla information aktuell. Ge den som en dag står kvar en begriplig väg genom det som måste göras.
Även när ett ärende behövde vänta på handläggning skulle det gå att förstå vad man väntade på, vem som ansvarade och vad nästa steg var.
Det var här oldr började ta form.
Tre dagar
Kjell skulle ha fyllt 90 tre dagar senare.
Han hade tänkt på vad som skulle hända efter honom. Med den ordning som präglat honom hade han försökt förbereda för det.
Men han kunde inte förbereda mig på allt jag skulle behöva förstå när han var borta.
Jag bär med mig sorgen efter honom och erfarenheten av det som följde.
Det är därför jag grundade oldr.
Jag vill att fler ska kunna förbereda för människorna de lämnar efter sig. Och att den som kommer hem efter ett sista farväl ska kunna få veta var man börjar, vad som händer nu och vem som hjälper till.
För jag vet hur det känns att ha fått vara med hela vägen till slutet av någons liv.
Och ändå stå helt oförberedd inför det som kommer efter.